Replik till artikeln: “Stjärnsociologen Eva Illouz: Därför tror jag inte på terapi”, DN 2023-08-26
I en artikel i DN den 26 augusti 2023 säger Eva Illouz att det inte är någon mening med parterapi, utifrån att det är kvinnor som är besvikna över parrelationer utan djup som tvingar med sig sina män, vilka enligt Illouz inte ser “poängen med att verbalisera allt”.
Det kan väl ses som närmast en självklarhet att det inte kommer hända något meningsfullt när en part inte vill prata. Så långt är resonemanget rimligt. Däremot är det inte bara kvinnor som vill prata. Män önskar sig också djupa relationer. Den tystnad som handlar om att “undanhålla känslor”, som Illouz tar upp som något män gör för att behålla sin makt, är dessutom något som både kvinnor och män gör – med eller utan uppsåt. Gamla könsroller befästs i artikeln istället för att en gemensam kärleksfull atmosfär, oavsett kön, byggs. Vi behöver komma framåt i utvecklingen nu, tillsammans.
Något Illouz speglar på ett bra sätt, är hur många nog tänker i vår samtid: ”Inget är längre givet på kärleksmarknaden, men allt är också möjligt. Kanske är det skälet till att så få verkar falla handlöst för någon.”
Att människor tänker så handlar dock om att tankemönstret behöver ändras. Kärlek är ingen marknad, utan en vacker kraft. Den överväldigande kärleken är lika existerande nu som alltid. Människor faller handlöst, passionerat! Många går dock inte in helhjärtat i möten med andra människor. I det har Illouz en poäng: Man är på nästa dejt redan under existerande dejt och hinner därmed inte heller falla handlöst.
Vi ska falla handlöst, vi kan inte skydda oss från kärlek, det är själva poängen med den, att den bara är där, som ett flöde, som vatten. Att våga ta emot kärlek börjar med två motsatser: med det lilla, i självsamtalet, som hela tiden pågår inombords, och med det stora – förståelsen för att man är mindre än en stjärna i oändlig rymd. Kärleken är långt mycket större än individen. I vår kultur har vi tappat eller kanske aldrig ens anammat det sättet att se på kärlek, som allomfattande, men att göra det ger verkligen perspektiv att se helheten.
Apropå perspektiv tar Illouz upp att den “kollektiva moralen” försvann med 1960-talets sexuella revolution. Den blev ersatt med en valfrihet, där “människor måste ägna sig åt vad de gillar respektive ogillar”. Måste känns som ett märkligt ord i sammanhanget. På vilket sätt skulle en kollektiv moral vara positiv? Att våga vara i sin egen kärna, i sin sexualitet, är ett ansvar som innebär mer än att bara fundera snabbt över ytan vad man gillar och inte gillar. En människa behöver få kontakt med sin vilja. Många har inte det, utan de har lärt sig att vara följsamma och har kört över sig själva. När viljan får kontur, och när viljor sammanstrålar, i kärlek, sker underverk. Både i små grupper och som god energi till samhället som helhet.
Det krävs arbete för att skapa sunda relationer. Känslor kommer fram ur oss när vi känner oss trygga — det gäller även i självsamtalet. Är du snäll mot dig själv? Bygger du dig själv och dina relationer utifrån det som är fungerande i livet? Terapi, som i att problematisera saker i livet, tror jag inte heller på. Jag tror på samtal med fokus på sådant som går att bygga på, där samtliga deltagare i rummet vill kommunicera med varandra. Om en inte vill vara där, finns ingen kommunikation över huvud taget.
Kärleken är ett pågående samtal.
